ahmenda

En känsla av att något fattas mig, en känsla som påminner om att förlora en vän, en känsla av att alla vet, skrattar, viskar & pekar.

Ena stunden är jag helt och hållet lugn i mitt beslut, känner att jag kommer lyckas och att jag nästan redan gjort det.

Ena stunden sköljer paniken över mig, vill bara lägga mig ner på marken och gråta. 10 långa år av sann och trogen kärlek. Och nu är det bara över, han har lämnat mig här, ensam.

Jag känner inget hat denna gång, lugnet har tagit över dennes plats. Inget hat, inga upprivna arga känslor. Har funnit mig i detta på något sätt. Vetskapen om att han är lika ensam som mig, vetskapen om att han ligger där och väntar på att jag ska komma tillbaka, vetskapen om att han aldrig kommer att utvecklas eller bli något annat utan mig, det gör mig lugn.

DAG NIO, era fuckers!

Xoxo sladdertackan